Budskapet att syskonskaran skulle utökas togs emot med blandade känslor. Om det åtminstone varit jag sa Elsa, 17. När det började märkas på Malin att hon skulle föda, ville de båda äldsta flickorna inte kännas vid henne. De skämdes och visade det demonstrativt när de var tillsammans på järnvägsstationen i Malmö. Pojkarna var lojala och ömma. Margit och Siri var förtjusta. De väntade sig en lillasyster och gav henne t.o.m. namn. Karin skulle hon heta.

Den 3 september 1921 födde Malin en son på Lunds BB. Han döptes där och fick namnen Sven Torsten. Nu ändrades de äldsta flickornas attityd och inget barn har väl varit föremål för så stor omtanke och ömhet.

Sommaren 1922 reste Malin med Torsten till Målilla. Hennes svärfar Per-August Kämpe hade blivit sjuk. Hon kom fram den 14 juli. En vecka senare den 21 juli dog Per August. Malin hade mist sin far Nils Malmborg tidigare samma år den 26 februari. Han dog av sviterna efter att ha fallit i sockerfabriken i Arlöv.

Malin ammade Torsten länge, så länge att han själv kunde be om det. "Baja en liten tåj" (Bara en liten tår) Han tyckte också om att smeka Malins bröst och han hade ett uttryck för det, klappa, klappa tåjen.

På söndagarna när Gottfrid inte behövde gå upp så tidigt fick Torsten krypa ner i föräldrarnas säng. Det var skönt bakom Malins rygg och mjuka skinkor. Om han behövde kissa bar Gottfrid honom ut i köket och höll honom på kanten av vasken, så att han kunde kissa i den.

Siri blev Torstens särskilda barnflicka och han älskade henne. Han blev förtvivlad när det stod klart för honom att han inte kunde gifta sig med henne när han blev stor. Av någon anledning kallade han henne "djävla so". Men så får du inte säga sa mamma, be Siri om förlåtelse. - Djävla so, sa Torsten. - Om du säger det en gång till måste jag ge dig smäll. Torsten sa samma sak en tredje gång. Då knäppte mamma ner byxorna på honom och gav honom smisk med såpvispen. Det var skönt och Torsten skrek. Den efterföljande försoningen kändes underbar.

Stora syster Elsa arbetade i en skoaffär på Skomakaregatan i Malmö. Så snart det var möjligt försåg hon Torsten med skor. De första finns bevarade.

I polishusets trädgård fanns ett hönshus. Det användes en tid som stall åt en get. Margit hade fått engelska sjukan och blev ordinerad getmjölk. Geten fick hönsloppor och tappade sin ragg. Malin sydde då en rock åt henne för att geten inte skulle frysa. När Torsten kom till världen var geten försvunnen. Men det finns en bild där Torsten matar hönsen. Fotot förstorades, ramades in och hängdes som tavla i stora rummet i polishuset.

Torsten i hönshuset, 1924

Malins bror Nils Malmborg tjänstgjorde som extrapolis i Arlöv om helgerna. En sommardag är det kaffekalas på gräsmattan intill finkan. Malin hade bakat en härlig sockerkaka. Vid bordet sitter moster Alma, Nils Malmborgs fru, Gottfrid med Torsten i knät och Malin beredd med kaffekannan. Torstens nalle har fått en hedersplats på bordet. Bakom bordet står de tre systrarna Elsa, Signe och Siri, de båda sista iförda hattar. På ett annat foto vid samma tillfälle har man flyttat undan bordet och gjort en uppställning för fotografering. Bakom soffan står Siri och Elsas fästman Herman Wahlström.

Torsten gillade sin "kaptenskostym", som Malin sytt åt honom. Mössan med kungliga flottan hade hon köpt. När Torsten blev stor, skulle han bli kapten. Som sjöman fick Torsten följa med Signe och hennes väninna till Köpenhamn. Han minns vinterträdgården på Glyptoteket med den liggande kvinnan med massor av små barn som klänger på henne. Han minns också klockbojen och båtens visselsignal som bekom honom illa. Jag tror att han började gråta.

Torsten hade lätt för att gråta. Det oroade Malin. Hon tog honom till den kände barnläkaren professor Siwe i Lund, som sa att Torsten var ett hypersensibelt barn. Vid en föreläsning visade han upp Torsten för att studenterna skulle se hur ett hypersensibelt barn kunde se ut.

Torsten hade många lekkamrater. Det var fullt med barn i de båda sadelmakarhusen. Familjen Jeppsson bodde i en enrumslägenhet. När Torsten kom in där en söndagsmorgon var alla golvytor i rummet och i köket upptagna av bäddar. Det fanns inte stolar åt alla. Vid måltiderna stod man vid matbordet och åt. Det var inget som hindrade att också Torsten ställde sig där om det serverades något gott. Han förälskade sig i Anna-Greta, tog henne med in och sa - Snyt Anna-Greta så att jag kan kyssa henne. 

Torsten blev också kär i Astrid. Hon var mycket äldre än han och bodde med sin farmor fru Karlsson i en annan enrumslägenhet, den som Torstens morföräldrar tidigare bott i. Fru Karlsson fick också bli Torstens farmor och han vistades mycket hos henne.

Barnen levde ett fritt liv utan alltför stor insyn från de vuxna. I närheten fanns "Pilevallen", där sockerfabriken släppte ut ljummet vatten, som man sköljt betor i. Här kunde man bada barnen tidigt på våren. Längre bort fanns Heden, där kronprinsens husarer haft övningar. Strandnejlikorna som växte där kallades husarablommor. På våren fanns där mängder av vipbon. Torsten minns med beklämning hur han följde med ett gäng pojkar som krossade alla ägg som de kom över och dödade alla ungar som de sprang ikapp.

I vattensamlingarna fångade man spigg och grodyngel Ett omtyckt tillhåll var "Vanningen" vid idrottsplatsen. Den var ett vattenhål för korna. Man vågade bara vada utmed kanterna. Det påstods att den var bottenlös i mitten. På våren åt barnen "klyngor" från de stora almarna utanför det röda sadelmakarhuset.

I det vita sadelmakarhuset bodde Torsten Söderholm, Torsten Engholms bäste vän och ett år äldre än han själv. De lekte mycket tillsammans, mest i Torsten Engholms hem. Han hade små figurer som föreställde indianer i olika situationer, även ridande. Med hjälp av kuddar och andra föremål byggde pojkarna upp landskap där hela strider utkämpades. Torsten S. var mycket uppfinningsrik. Av en margarinlåda konstruerade han en spelautomat som verkligen fungerade. Han tecknade och målade skickligt. Det hade han ärvt av sin far, som var målarmästare. I Torsten S:s hem fanns en kopia som hans far gjort av Nils Forsbergs En hjältes död.

Den 28 juni 1925 fyllde Gottfrid 50 år. Många gäster var bjudna och det var omöjligt att husa alla i den lilla lägenheten i polishuset. Man hyrde ett tält som uppfördes på planen mellan huset och finkan. Tältet var så stort att pumpen kom att stå inne i tältet. Det var lustigt att gå in i tältet för att hämta vatten. Det tyckte också alla invånarna i Sadelmakarhuset, som hämtade sitt vatten från vår brunn.

Engholms umgicks med flera familjer i Arlöv, främst Åmans, Börjessons och Emelia Jönsson. Hon var änka och drev en speceriaffär på Lundavägen. Torsten togs med på bjudningarna. Det kunde bli sent och på natten bar Gottfrid sin son genom det mörka samhället. Emelia Jönsson var en av de första i samhället som skaffade bil, en hög svart T-ford. Det var en stor händelse när hon tog engholmarna med på utfärd i det skånska sommarlandskapet. 

Tisdagen den 2 juni 1926 var en sorgedag. Vi hade en hund som hette Saxo och som Torsten älskade. På söndagsförmiddagarna var det skjutövningar på Malmö Skyttegilles skjutbana på Spillepengen. Gottfrid cyklade dit med Torsten framför sig på ramen. Saxo sprang bredvid.

Nu hade Saxo blivit för gammal och kunde inte leva längre. Gottfrids kompanjonpolis Persson tillkallades. Torsten minns när han band Saxo vid ett träd i trädgården och sköt honom. Saxo begravdes vid trädet.

Torsten tyckte om djur. Han hade två tigerfinkar i en bur och han fick ett akvarium med guppi och svärdbärare. Det var roligt när guppihonan fick ungar, men sorgligt när hon sedan åt upp dem. När akvariet efter en tid började läcka hittade Gottfrid på att det kunde tätas med tuggummi. Det köptes in sådana på järnvägskaféet. Alla beordrades att tugga tuggummi. Om akvariet blev tätt är inte säkert, men idén var genial.

Torsten fick också ha japanska vita möss. Eftersom de luktade ville Malin inte ha dem i köket. Lådan placerades i Gottfrids poliskontor. Mössen rymde en gång och jagades i hela huset. En hade tagit sin tillflykt i kökssoffan. När Torsten fick tag i svansen gick den av.

En gång upptäckte Torsten en råtta i vedbon. Den låg alldeles stilla. Torsten smög sig ut, gick till Gottfrid på kontoret. Han drog ut skrivbordslådan och tog fram sin tjänstepistol och gick sakta till vedbon. Råttan låg kvar. Pang. Men råttan hade nog varit död i flera veckor.

Torsten fick en kattunge av sin lekkamrat Ove Eriksson. När Malin frågade om det var en hanne eller hona, sa Ove. - De e vell en hona för mouren va en hona. Katten fick namnet Kajsa och fick behålla det fastän det senare visade sig att det var en hanne. Kajsa tyckte om att vara ute om nätterna. På morgonen satt han på fönsterblecket i köksfönstret och jamade.

Senare skaffade sig Torsten en sköldpadda som hette Max. Han åt framför allt salladsblad. En dag frampå höstkanten försvann Max från sin bur i trädgården. Vi sökte överallt utan att hitta honom. Men en vårdag dök han upp igen. Hur han överlevt vintern är en gåta.